Vi mötte ”odjuret” på Hanöbuktens strand i början av året. Stormarna hade fört enorma mängder sand ut i havet och en gammal trädstubbe frilagts. Sedan skapade kylan och vattnet ”odjuret” av is som gnistrade i januarisolen. Några dagar senare var det åter plusgrader och ”odjuret” var borta: det hade återvänt ut i havets böljor. Stubben var stabilt fast och gick inte att rubba. Förmodligen är det rester av ett träd som en gång växte här när strandlinjen gick längre ut i bukten.
Vi återvände till platsen i somras och kunde inte hitta stubben. Den är återigen gömd i sanden som havets vågor spolat upp. Den forna stranden håller sakta på att återskapas, men det är svårt att tro att de tidigare bevuxna strandbrinkarna någonsin kommer tillbaka.
Vi har haft året på oss till att vänja oss vid det nya strandlandskapet. Det är med stor saknad som vi minns hur det såg ut före stormarna. De spännande ”rummen” längs stranden är borta, men strandlandskapet är fortfarande magnifikt. Tiden läker alla sår och så småningom kommer detta nya landskap vara det som vi alla minns som ”paradiset vid Hanöbukten”.
Läs om förra vinterns stormar:
