Under årens lopp har Skånes kust och då speciellt Hanöbukten fascinerat oss, vilket resulterat i ett stort antal fotografier. Några fotografier har till och med blivit den fotografiska vinjetten till vårt LB Galleri. Hanöbukten sträcker sig från Simrishamn (Skåne) i söder till Torhamns Udde i norr (Blekinge).
Området bjuder på fantastiska scenerier i det ständigt varierande mycket speciella ljuset. Stenar och klippor ger motivet dramatiska kompositioner. De ständigt ändrande vatten-, väder- och ljusförhållandena skapar hela tiden nya upplevelser och rikliga möjligheter för fotografer att finna nya motiv. Vi kommer kontinuerligt att återkomma till dessa områden och vi kommer att finna nya platser som bjuder på spännande motiv. Projektet är en samlingsplats för bilderna.
Projektet, som kommer att fortgå under en längre tid, är en samlingsplats för våra bilder från Hanöbukten, gamla såväl som nya.
Hanö
Hanö är en ö i Hanöbukten som numera är ett naturreservat. Namnet Hanö kommer förmodligen från tillmälet ”eina höga ö”, som finns i äldre skrifter.
Hanö ”ockuperades” 1810-1812 av Storbritannien under Napoleonkrigen då Sverige tvingades stödja Danmark och Frankrike. Sveriges krigsförklaring mot Storbritannien var dock bara på pappret. Inga krigshandlingar mellan länderna förekom och den viktiga handeln kunde pågå mer eller mindre som tidigare. Brittiska flottan kunde dock inte anlöpa svenska hamnar och använde därför Hanö som bas för sin verksamhet i Östersjön. Idag minner den ”engelska kyrkogården” med ett rest kors om dessa händelser.
Hanö är känt för sin vita fyr från 1906 som lyser cirka 40 kilometer (eller cirka 25 distansminuter) ut över Hanöbukten. Det har funnits en fyr på ön sedan 1869 då ett mindre fyrtorn med fotogenlampa byggt i trä stod intill gaveln av fyrvaktarbostaden. Den nuvarande större fyren är byggd i betong, utrustades med luxlampa och en roterande Fresnel-lins av tredje storleken tillverkad av Barbier Bernard & Turenne. Fyren blev elektrisk 1939 och är helt automatiserad sedan 1972. Den var dock bemannad fram till 1980. Belysningen består idag av 2 st 1000 watt-lampor, vilket gör den till en av de ljusstarkaste svenska fyrarna. Linsen från 1906 används fortfarande.
Bredvid fyren ligger SMHIs automatiska väderobservationsplats. Hanö är den blåsigaste platsen i Sverige utanför fjällen. I vinterstormen 31 december 1978 då rekordet uppmättes på minst 35 m/s i medelvindhastighet, som var det högsta mätvärdet som registrerades innan vindmätaren gick sönder. Rekordet för vindbyar i Sverige utanför fjällen är också på Hanö när det uppmättes en vindby på 43 m/s den 3 december 1999.
Bönsäcken är öns norra udde, som består av strand med vattenslipade stenar. Beroende på vindriktning flyttas stenarna av vågorna och udden ändrar på så sätt hela tiden form.
Åhus
Åhus har sedan urminnes tider varit en betydande handelsplats där Helge Å mynnar ut i Hanöbuten. Idag är det en idyllisk sommarstad som förutom turismen är känd för Absolut vodka som tillverkas här. De trånga gränderna, vackra husen och historiska minnesmärken vittnar om den svunna storhetstiden som traktens centrum. Helgåns utlopp flyttades 1785 genom en olycka till söder om staden, men än idag så är det närheten till vattnet som ger Åhus karaktären. Kusten bjuder på spännande natur med rikt djurliv.
Friseboda
Hanöbuktens kust befolkades för mer än 7000 år sedan. Människorna levde vid havet av fiske och att bruka de sandiga jordarna. Från skogarna tog man timmer och ved. Så småningom uppstod problem med flygsand. Linné rekommenderade vid sitt besök 1749 att tall skulle planteras för att binda sanden. I början av 1800-talet hade gles tallskog börjat växa på sanddynerna. Så småningom tätnade trädkronorna och sandlandskapets traditionella djur och växter fick allt svårare att överleva. Inom Friseboda Naturreservat återskapas öppna ytor med solexponerad sand för att befrämja de hotade arterna. Längre från stranden är skogen tät och marken fuktigare och ger ett bra skydd mot vinden och sanddriften.
Friseboda Naturreservat inkluderar 11 km sandstränder och ett omväxlande landskap längs Hanöbukten.
Haväng
Haväng är ett hedliknande landskap med ovanlig sandstäppsvegetation med rik flora och fauna
Från stranden vid Verkeåns mynning och över två kilometer ut i havet, finns på havsbottnen välbevarade rester av en tallskog från äldre stenålder. Resterna består bland annat av stubbar och fallna stammar. I samma område finns tjocka lager av gyttja som under äldre stenåldern avsattes i Verkeåns forntida översvämmade dalgång. I gyttjelagren har arkeologer påträffat fiskeanläggningar av hassel som är över 9000 år gamla, vilket gör dem till de äldsta kända i världen. Förutom om de fasta fiskeredskapen har även utkastlager från boplatser påträffats. De äldsta arkeologiska fynden är omkring 10 600 år gamla. Vid Verkeåns mynning låg en hamn som användes ända in på 1600-talet. Vid lågvatten syns de rader av pålar och stensättningar som fungerade som vågbrytare.
På en höjd vilar Havängsdösen, en gravkammare från yngre stenåldern som byggdes för cirka 5 500 år sedan. Länge låg dösen gömd under sanden men 1843 kom en storm och blåste bort sanden som gömt graven under så lång tid.
Kivik
Kivik är ett pittoreskt fiskeläge vid Hanöbukten och ett centrum för äppelodling. Kiviks Musteri ligger söder om Kivik vid norra ingången till Stenshuvuds Nationalpark. Däremellan ligger Kiviksgraven eller Kungagraven som den också kallas; en gravplats från bronsåldern mitt i ett stort stenrös. Gravens hällkista är dekorerad med inristade bilder.
I Kivik kan traditionell stekt sill köpas i ”sillaluckan” och lämpligen avnjutas i hamnen. Här finns statyn över författaren och skrönans mästare, Fritiof Nilsson Piraten som bodde i Kivik i många år.
Strax söder om Kivik ligger Kivik Art Centre som blandar natur, arkitektur och skulptur. Miljön bjuder på många spännande motiv.
Stenshuvud
För sjöfararna har Stenshuvud alltid varit ett viktigt landmärke. Som förlängning av Linderödsåsen delar berget Skånes ostkust. I norr finns de långsträckta stränderna med finkornig sand, de bitvis höga strandbrinkar, sanddyner och backigt landskap. Längst i norr är landskapet platt med vidsträckta strandängar kantade av stenar. Söder om Stenshuvud är kusten omväxlande stenig med synligt berg och stränder med grovkornig sand.
Enligt legenden fick Stenshuvud sitt namn efter jätten Sten (förr kallad Stenhogubben) som bodde i Stenhogubbens grotta på bergets branta nordsida. Ett flertal folksägner finns kopplade till jättens illdåd i trakterna. Berget är uppsprucken finkornig granit och bildades för 1450 miljoner år sedan. På nordsidan finns vidsträckta klapperstensfält. av Linderödsåsen delar berget Skånes ostkust. I norr finns de långsträckta stränderna med finkornig sand, de bitvis höga strandbrinkar, sanddyner och backigt landskap. Längst i norr är landskapet platt med vidsträckta strandängar kantade av stenar. Söder om Stenshuvud är kusten omväxlande stenig med synligt berg och stränder med grovkornig sand.
Prästens badkar
Söder om det gamla fiskeläget Vik finns stora, välexponerade hällar som utgörs av tidigkambrisk sandsten. Sandstenen bildades i ett grunt kallt hav på ungefär tio meters djup i en tidvatteninfluerad miljö för ungefär 550 miljoner år sedan. Sandstenen är synnerligen rik på spårfossilet Diplocraterion parallellum som framträder tydligt på hällarnas yta.
Då sandsten är en sedimentär bergart innehåller de ofta fossiler eller spår av sådana. Sedimentära bergarter uppstår då små partiklar, t.ex. sand sjunker ned mot botten i ett hav och i denna process begraver döda organismer som på så vis bevaras för framtiden, dvs fossileras. Spårfossilen representerar grävspår och gjordes av maskliknande varelser.
Den mest spektakulära strukturen är en världsunik blomliknande formation i den steniga kustremsan, den s.k. ”Prästens badkar” eller ”Rosenstenen”. Strukturen är ca. 5 meter i diameter och består av koncentriska ringar av brantställda sedimentära lager. Troligen är det en så kallad sandvulkan som bildats på havsbotten för 500 miljoner år sedan då havsbotten i dessa trakter var vulkaniskt aktiv. Strukturen är en trattsänka, bildad då sandstenen ännu bara var delvis förstenad och sedimentet fortfarande var vattenmättat. Av någon anledning har vatten tryckts ut och upp genom sanden och sandlagren har därefter fallit ihop. Erosionen har sedan mejslat ut strukturen som den ser ut idag. En alternativ hypotes till bildningen är att det skulle öppnats sprickor i det underliggande urberget. Sand skulle då ha runnit ner i sprickorna som i ett timglas och ställt de hårda ytpartierna på högkant.
Enligt en sägen ska namnet härstamma från en präst på 1800-talet som hade en riktigt stor kroppshydda. Prästen kunde inte komma i ett vanligt badkar. Därför kom han på denna geniala idé med en daglig tvagning i havet. Sten och klippformationerna runt omkring blev som kanterna på ett vanligt badkar.då ha runnit ner i sprickorna som i ett timglas och ställt de hårda ytpartierna på högkant.
Det finns ca. 100 liknande strukturer i Skåne, de flesta av dem i sydöstra delen av Skåne, men denna är den enda som kan ses.
Tjörnedala
Norr om Baskemölla ligger det vackra Tjörnedala Strövområde. Stränderna är steniga och täckta med grovkornig sand.
Vårhallen
Längre söderut, strax norr om Simrishamn ligger Vårhallen i Tobisvik, där märkligt formade sandstensklippor sträcker ut sig i Östersjöns vatten.
Klipporna vid Vårhallen skapades under kambriska perioden för mellan 541 miljoner och 485 miljoner år sedan då området fortfarande var en havsbotten. Med tiden har sanden pressats ihop till horisontella lager av sandsten, när havet dragit sig tillbaka har de sedan sköljts rena för att uppvisa dagens dramatiska formationer. Klipporna är fulla av fossiler och böljeslagsmärken från det sedan länge förgångna, vilket gör det till en utmärkt sevärdhet för den som är nyfiken på geologi.
Ett besök till Vårhallen görs med fördel under så ruskiga väderförhållanden som möjligt, då de kantiga klipporna är som mest dramatiska.
